En släng av horderpersonlighet

Under den stora bloggdagen (som jag totalt glömt skriva om, men men..börjar bli lite old news nu vi skippar det va?) föreläste Jannike om feng shui. Hon var sådär galet fängslande och trots jag redan kände igen många "regler" förklarade hon varför. Men; en "regel" hon tog upp fick tårarna att samlas och läppen att hänga. "För att skapa harmoni och lugn i ett rum bör man rensa". Nä. Rensa bort?! Hatar! Jag förstår, egentligen, att hon menar allt det dära onödiga som tynger ner och inte sakerna man älskar av hela sitt hjärta. Men. Uh..Jag älskar ju saker! Mycket!

Som min vita byrå jag omsorgfullt rustade upp för att sedan förstöra och slita lite sådär lagom igen. Så som det ser ut när den älskats, används och slitits ett tag. Den där vattenskadan mamma envist tyckte att jag verkligen borde slipa bort när jag ändå gjorde byrån så fin men som inte kom på fråga eftersom det påminner mig om en kall februaridag när jag var kanske sex år och mamma skulle gifta sig med någon annan än min pappa och jag sex månader senare skulle få en lillebror (och elva månader efter det ännu en). Hur hon satte nålar med vita blommor i håret och hur jag drog med fingrarna över det där vattenmärket.

Eller fjäderhalsbandet som gör mig koko, satte mitt hjärta i gungning och fick mig att prata med fraggelröst. "Jag måste haaaa det!"

Eller drömfångaren jag tydligen skambudade på och fick butiksinnehavaren att ilskna till såpass att han jagade mig ur butiken med käpp. Jag fick sedan leta längts hela stadsstråket för att hitta en liknande men suck,suck det var just den jag ville ha.

Och ja, Finaste väskan också- såklart. Är fortfarande nipprig över denna och mina dagar kan vända till det bättre om jag får ha henne på axeln.


saker som mitt bedårande kakfat och bokstäverna jag lovade att jag själv skulle svetsa ihop efter bästa förmåga men nej, inte fan tänker jag riskera mitt liv så snälla pappa kan du hjälpa?

och öl-lådan som är det enda jag har kvar från min bortgångne morbror. Han som en gång i tiden slängde upp mig i taket och jonglerade och snurrade så det kändes som om världen var uppochner och var precis sådär levande en morbror borde vara men som bara något år efter det försvann bort från oss.
 
Mitt hjärta kan fladdra för mindre och jag må vara materialist men ändå; det är nog minnena som gör att jag älskar vissa saker så förbaskat mycket att jag bara måste fylla rum med dem.
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: